Hur allting började – Nobelstiftelsen avböjde miljöpris

1979 vände sig den svensk-tyske frimärkssamlaren Jakob von Uexkull, då 35 år, till Nobelstiftelsen med ett förslag: instifta två nya priser, ett Nobelpris i miljö och ett annat för att uppmärksamma kunskap och behov som finns i fattiga länder. Som finansiering erbjöd han sig att sälja sin frimärkssamling, värd mer än en miljon US Dollar, och donera pengarna till Nobelstiftelsen.

Under ett antal resor runt om i världen, och besök vid FN-konferenser, hade Jakob sett hur makthavare i slutna rum försökte lösa uppkomna kriser. Utanför de stängda mötesrummen samlades aktivister och civilsamhällesorganisationer som ofta presenterade konstruktiva lösningar på de problem som makthavarna försökte lösa. Men civilsamhällets förslag blev inte tagna på allvar.

”Hur blir man tagen på allvar?” frågade sig Jakob. ”Den som får Nobelpriset blir lyssnad till”, tänkte han, och kontaktade Nobelstiftelsen som hövligt avböjde förslaget om att instifta två nya priser. Jakob beslöt sig då för att instifta Right Livelihood-priset, med syfte att bidra till en rättvis, fredlig och hållbar värld. Han sålde därför delar av frimärkssamlingen och priset fick stor uppmärksamhet när det delades ut för första gången 1980, dagen innan Nobeldagen. En av grundpelarna var redan från början att inte bara hedra pristagarna, utan också erbjuda dem långvarigt stöd – vilket gör priset unikt.

Frimärkspengarna tog snabbt slut och Right Livelihood-priset finansieras sedan tidiga år genom donationer från privatpersoner. Idag är det en av världens mest prestigefulla utmärkelser inom hållbarhet, fred och social rättvisa. På grund av sin historia har det blivit känt som det ”Alternativa Nobelpriset”.